Kan man vara världens lyckligaste men samtidigt känna sig deprimerad? Deprimerad är i och för sig fel ord. Det är svårt att förklara hur det känns. Jag känner mig, som en blandning mellan ledsen och uppgiven, och ovanpå som världens lyckligaste människa. Skumt.
Jag känner mig egentligen rätt rofylld, för första gången på ganska länge. Det känns nästan underligt bra att gå här hemma(!) och pyssla. Jag älskar honom verkligen och det känns underbart att vi ska få bo tillsammans och få ta hand om varandra och oss själva hela tiden. Det känns faktiskt just nu helt perfekt att få gå och ta hand om våra saker och sätta in dem i våra skåp och samtidigt veta att han kommer bli jätteglad när han kommer hem och ser att det inte ser riktigt lika illa ut som när han åkte.
Samtidigt går jag runt och är, tja, kanske är det eftertänksam jag är? Funderar på djupa saker, lyssnar på Winnerbäck och bara är. Kanske är det helt enkelt för att han är borta? Jag vet inte. Jag är egentligen inte ledsen, bara lugn. Konstigt känns det i alla fall. Det är nog bra. Jag tror det är nödvändigt att vara hemma lite och inte ha massor med måsten planerade, även om det hade varit roligare om han också hade varit hemma kanske det är bra att vara själv ibland. För det är nog kanske saknad det kallas?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar