Anja är GRYM

Tänk att ens orka tänka på att åka skidor idag. Alla var imponerade av Petra Majdic igår, och visst, hon åkte fantastiskt efter att ha ramlat säg... 1,5 meter i kanske (nu gissar jag vilt) 20 km/h. Anja hoppade sextio meter i över 100 km/h och föll sedan handlöst och studsade i säkert lika många meter till innan hon slutligen låg still i backen. Idag åker hon... störtlopp... Helt otroligt! Den kvinnan måste ha en vilja av JÄRN. Om Kalla är den kvinna som har högsta uppmätta syreupptagningsförmåga i Sverige måste Pärson vara den modigaste kvinnan i Sverige. Utan tvekan. Jag hoppas verkligen, verkligen att hon får ta en medalj, för jag tror knappt att någon förtjänar det mer.

För övrigt tycker jag att det är roligt med OS. Däremot förstår jag inte riktigt hysterin över medaljerna. Jag blir självklart glad när Sverige tar medalj, men framför allt för de aktiva, för mig gör det ju egentligen ingen skillnad. Jag vet inte, så har jag nog inte resonerat förr, men det känns iaf inte som att det spelar mig så stor roll om någon svensk blir trea eller fyra, förutom att jag tycker väldigt synd om dem förstås. Men det kanske är så alla ni andra tänker också? Imorgon kanske jag dessutom tänker helt annorlunda, man vet aldrig, hela det här resonemanget kanske egentligen är undertryckt bitterhet över gårdagen.

Jag har haft en anställningsintervju idag. Eller, haft? Säger man så? (Jag ville inte skriva varit på eftersom det kändes fel när den var på kontoret där jag jobbar och jag följaktligen inte åkt någonstans.) Jag har varit utsatt för en, eller kallad till en, ni förstår. Jag var alltså den intervjuade och inte intervjuaren (så säger man kanske inte heller?) Usch, jag är verkligen inte i form idag. Hur som helst så gick det bra. Jag tycker dock alltid att det gått bra, så vi får väl se vad det betyder.

Nu ska jag fortsätta titta på curling, kombination och skidskytte.